Www Men Dating Org Q Dating Christian O 100 Dating Szh Archive 1999 Men Dating Women International Dating 18100 100 Free Online Dating Interacial Dating Single Parent Dating Christian Online Dating Black Dating Sites Cupid Dating Dating Profiles Dating Club 100 Free Dating Site Kattmammans Blogg

Jag antar att jag borde sammanfatta 2011, ett så väldigt turbulent år i mitt liv. Jag brukar vara dålig på sammanfattningar och det kommer jag att vara nu också.

Jag kan bara konstarera att 2011 var:
Året jag skilde mig.
Året då det visade sig att jag, trots många års dåligt mående och därmed försummelse av vännerna, visade sig att mitt sociala nätverk är helt fantastiskt.  Ett SMS, en snabb fika, ett spontant besök, en inbjudan i all enkelhet. Inga stora märkliga saker, bara att ni funnits där för mig i precis rätt stund.
Året då jag återigen fick klart för mig varför jag bloggar. Alla dessa kloka mer eller mindre okända kvinnor som funnits med mig i helvetet.
Året då jag faktiskt slutade med sömntabletter på riktigt.
Året då jag nätdejtade som en tok. Desperat enligt vissa, vad jag behövde just då enligt mig.
Året då jag träffade Honom som känns som mitt livs kärlek. Han som jag i princip varit oskiljaktig från ifrån sedan första dagen.

Vad har jag då för förhoppningar inför framtiden. Knappt några alls. Jag tänker att jag hoppas att jag om tre år kommer att vara tillsammans med den Rätte och att jag kommer att ha en någorlunda säker lön.
Så klart hoppas jag allt alla jag tycker om ska få vara friska och må bra, men det är ju en ständig önskan.

Om man heter Lill eller Mini är McDonalds det bästa matstället man kan gå till fast mamma försöker locka med i princip vad som helst annat.

Så idag åt vi på McDonalds.

Happy mealåleksakerna har aldrig gjort mig lycklig, men jag har ändå inte orkat ödsla något kraft och energi på att bli irriterad på dem tidigare. De har mest bara varit plastiga och onödiga. Men idag blev jag förbannad. Jag hade inte fattat att det fanns pojk- respektive flickleksaker tidigare, men idag trodde kassörskan uppenbarligen att ett av mina barn var flickor för i den ena lådan låg det någon sorts ond drake och i den andra låg det en liten guldhäst.

Hästen med stora ögon och draken med små.

Kanske drar jag för stora växlar på det här? Var för sig är leksakerna harmlösa, men när flickor alltid erbjuds det söta och pojkar alltid erbjuds det som ser farligt ut, nog fan påverkas deras attityder till livet? Det tror i alla fall jag.

Idag var jag och barnen och en fantastisk film. Vem är var, passar bra från två år, eller kanske allra bäst från 35?

Filmen hade allt. Lurviga nallar som låg lite (men inte så att barnen märkte) en kanin med två mammor och ett hundpar som inte fick barn i magen utan istället åkte långt, långt bort och adopterade en katt.

Ibland är jag mer nöjd än annars med mitt unika namn. Så vitt jag vet är jag ensam i världen om att heta som jag gör.

Jag försökte hitta en Jenny Eriksson på facebook. Lycka till, till mig själv. Jag gav upp när ögonen började gå i kors i ansträngningen att titta på alla minabilder av alla dessa Jenny Eriksonnar.

Lite halvspontant träffades vi, nästan alla barnfamiljer här på gatan hemma hos en granne. Alla hade med sig julbordsrester och ett ståtligare mer välfyllt julbord tror jag sällan skådats.

Jag som inte ätit någon julmat nästan i år var väl mer imponerad än de flesta andra. Men alla hade trevligt och barnen hade jättekul.

Det gäller att komma ihåg världens bästa grannar när jag ibland tycker att Södra Förorten ligger lite långt bort från världen.

Jag vaknade hos min älskade och vi bytte julklappar med varandra.

Därefter åkte jag hem till fina kompisen och panikköpte en fuljulklapp till henne på vägen. Nu har vi druckit champagne och ätit jullunch bestående av helfabrikat, Kalle Anka på i bakgrunden.

Må så vara att mina familjeförhållanden inte alltid glittrar och tindrar som jag hade tänkt mig det. Men frågan är om de där släktbanden är så viktiga egentligen. Vänner som jag känt i 10-20 år, som genom alla livets prövningar stått pall och varit lojala, är inte de egentligen lika viktiga?

I morgon firar jag med mina fina barn, och nästa år har jag dem på julafton. Nästa år kanske jag firar med mina barn och min älskade? man kan alltid hoppas, men oavsett så är mitt liv inte tomt och ensamt.

Ett fyllesentimentalt inlägg skulle man kanske kunna tro? Men så är det inte, jag är som vanligt väldigt nykter.

God jul alla fina människor jag tycker om.

Jag sov hos den Rätte inatt och åkte hem till Södra Förorten på morgonen för att jobba hemifrån idag.

I brevlådan låg en chokladask med texten “När man är ledsen behöver man choklad” på. Från en av världens finaste vänner. Och ledsen var jag. Så ledsen att jag grät oavbrutet i halvtimme. Sedan samlade jag ihop mig själv åt alldeles för många skorpor och cyklade iväg mot gymmet. På vägen tappade jag fästet i en iskurva och gjorde en liten flygtur. Bortsett från genomblöta kläder klarade jag mig ändå ganska bra och fick bara något blåmärke.

Sedan tränade jag en timme på att nytt sorts pass, och fick inte ihop någonting.

Nu inbillar jag mig i alla fall att jag är så samlad att jag ska kunna åka hem till den Rätte och följa med honom en stund till hans föräldrar i kväll.

I morgon ska jag äta jullunch med ofrivilligt barnlös och ofrivilligt singlad vännina och sedan åker jag ut till landet där mina föräldrar är, med en kvällsbuss.

Och den 25e ska jag fira jul med mina fina barn. Helt spontant köpte jag idag varsinn pruttkudde åt dem och det kommer att bli väldigt bra.

Jag har världens finaste man i mitt liv och världens finaste barn. Och så har jag världens finaste sociala nätverk. Det finns säkert 20 hem där jag skulle kunna fira jul om jag ville, om jag inte bara var så förbannat tjurskallig att jag tackade nej till alla generösa erbjudanden.

Fia, du har inte läst mina skyddade inlägg. Men du tycker att jag borde vara tacksam gentemot Kp?

Jag vet inte vad jag ska säga?

Tacksam?

Kan det inte vara över snart. Jag skulle vilja sova, sova, sova nu och vakna ute på landet den 25e.

Jag är trött på mig själv just nu, trött på självcentreringen och alla känslostormar (gråt i ena stunden, glödgande ilska i nästa) jag inte kommer ifrån.

Kan jag inte bara sätta saker i rätt perspektiv?

Jag levde med en man som med sina krav gav mig panikångest. Nu har jag sluppit ifrån det helvetet. Priset för att slippa ångesten är att jag får fira jul den 25/12 med mina fina älskade barn. Fira den där julen som jag ändå är rätt ointresserad av. Vi har ju aldrig haft några traditioner i min familj ändå, och julmaten ska vi inte prata om. Vi äter ju inte gris, och vad finns det kvar då liksom?

Jag vet att jag skrivit det här inlägget ungefär 12 gånger varje dag de senaste dagarna,  men jag kan inte lova att det inte händer igen.

Jag bearbetar och försöker förstå vad jag håller på med. Varför jag inte kan sätta saker i sitt rätta perspektiv just nu. Vad det är jag håller på med.

När jag äntligen kom på varför jag har varit så nedstämd de sista veckorna så blev allt lite lättare.

Den gamla hederliga barnlösheten känner jag igen. Nu är jag dessutom på inget vis barnlös längre. Nu borde jag kunna hantera det här.

Inte genom att vara med på ett julfirande där allt fokus läggs på någon annans barn, det har jag ingen lust att utsätta någon för, men genom att veta vilken kläggig röra jag simmar i.